"Berätta om en person som har levt och verkat i trakten! Det kan vara en vanlig människa som har haft ett äventyrligt liv eller mer jordnära. Det vi är ute efter är att berättelsen ger en liten pusselbit om hur det är eller hur det har varit att vara människa i Kalmar län någon gång i tiden."
Så löd uppmaningen till alla hembygdsföreningar i Kalmar län från länsmuseet.
Ann-Marie Hagelin antog uppmaningen och skrev ett bidrag från Norrgrändens bygdeförening, Skälsbäcks skolmuseum.
OSKAR JOHANSSON – mångsidig entreprenör från Skälsbäck. Berättelsen finns tillsammans med 30 andra berättelser i boken Stig på! som finns att köpa i receptionen på Kalmar läns museum för 120 kr. Du kan också läsa berättelsen här!
Oskar föddes av jordbrukarföräldrar i Mörlunda 1880, där han först hjälpte till med jordbruksarbete. Då de var åtta syskon i familjen, måste en del söka annan sysselsättning. Eftersom Oskar tyckte att jordbruksarbetet var tungt, började han med snickeriarbete. På den tiden gjorde man sina egna möbler. Redan vid 14 års ålder tillverkade han på egen hand en mycket vacker byrå. Vid 18 års ålder gick han helt över till träarbete.
När han gifte sig 1903 ville han skaffa eget. Det blev en snickerirörelse i Ruda. 1905 startades Ruda Snickeriexport Drott & Johansson. Där tillverkades träarbeten av olika slag, bland annat dörrar, trä till vagnar, handdukshängare och käppar. Mycket gick på export till England. 1909 var ett svårt år för träindustrin i allmänhet och detta drabbade även Ruda Snickeriexport, som tvingades slå igen. 1910 började Oskar att såga åt konsul Wickström i Storebro. Arbetet pågick till 1917, då han köpte en gård i Södra Vi. Eftersom han inte bara var arbetare utan även affärsman, såldes denna efter ett år med god vinst. 1918 köpte Oskar gården i Skälsbäck, Fagerhult.
Trots att Oskars och hans familj bosatte sig i Skälsbäck, fortsatte hans arbete litet varstans i Småland. Han ville först starta en bolagssåg i Skälsbäck, men då detta stötte på motstånd, skaffade Oskar sig en egen såg. Han var en föregångsman, och fick tag i en råoljemotor, vilket på den tiden ansågs mycket våghalsigt. Med denna såg ambulerade han sedan i Kalmar län. Framför allt i Västerviksområdet där han höll till under många år. Bland annat sågade han åt Rudolf Nilsson & Johansson under åren 1932-1935. I dessa trakter byggde Oskar också många hus och ladugårdar. Han både sågade virket och uppförde byggnaderna, varför den som anlitade honom kunde lämna allt arbete i goda händer.
I början på 1921 sågade Oskar virke till Skälsbäcks nya skola, som stod klar hösten 1923. Ett jättebygge som krävde speciella längder på timret. De största bjässarna fick han dock hjälp med.
År 1944, vid 64 års ålder, slutade han med detta kringflackande liv och återvände till sin såg i Skälsbäck. Han avverkade träd i sin egen skog, som han körde fram till sågplanen med häst. Oskar sågade, staplade virket och därefter gjorde han justering och hyvling av träet samt transport med egen lastbil. En hel del av virket såldes till köpare inom angränsande socknar, en del gick till export via Kalmar. Genom att själv sköta allt arbete från stubbe till konsument gick företaget skapligt ihop.
1949 köpte Oskar en mjölklinje som gick till Virserum. På vägen till Virserum, via Triabo, Bockaskögle, Törnshult och Rödmossa hämtades mjölkspann dagligen hos ett 40-tal bönder. Framme vid mejeriet tömdes spannen och togs tillbaka till ägaren. Många gånger hade mjölkbilen varor från Virserum till affären i Triabo. I Virserum fanns Gods bageri som levererade tårtor till kalasen i byarna. Dessa skickades också med mjölkbilen. Oskar anställde en chaufför med urusel lön, som körde vissa dagar. Mjölken från Skälsbäck levererades till mejeriet i Fagerhult. Oskar skötte sin såg ensam till 83-års ålder och jobbade 10-12 timmar om dygnet.
1936 blev Oskar Johanssons fru Alma föreståndare för Skälsbäcks växelstation. Eftersom antalet abonnenter var för litet för Telegrafverkets avlöning, fick abonnenterna själva betala hennes lön. Alma Johansson stannade kvar som föreståndare till den 31 oktober 1958. Dagen efter övertog hennes dotter Vivan Järnemalm den sysslan. Hon var väl förtegen med telefonväxeln eftersom hon, med ett kortare undantag biträtt sin mamma med skötseln ända sedan växelstationen öppnandes 1936. Telefonstationen automatiserades den 1 december 1966.